Masks, drums and rice & curry: a primer on living cultureMasker, trummor och rice & curry: en introduktion till levande kultur

Culture in Sri Lanka isn't something kept behind glass. It's the drumming that drifts out of a temple at dusk, the lunch someone's grandmother has been cooking since six, the carved and painted face hanging in a workshop on the coast road. You don't need a ticket to see most of it. You need to know where to look.

Kultur på Sri Lanka är inget som förvaras bakom glas. Det är trummorna som hörs från ett tempel i skymningen, lunchen som någons mormor har lagat sedan klockan sex, det snidade och målade ansiktet som hänger i en verkstad vid kustvägen. Du behöver ingen biljett för att se det mesta. Du behöver veta var du ska titta.

Sri Lanka's masks belong to the low country of the south-west, and the town of Ambalangoda, between Bentota and Galle, is their home. Families of carvers here have worked light kaduru wood for generations, painting the masks in bright lacquer.

There are two great traditions. Kolam masks are for folk theatre: kings, queens, officials, animals and comic villagers acting out satirical stories. Sanni and Raksha masks belong to ritual — the Sanni masks represent the demons of specific illnesses and were used in tovil healing ceremonies, while Raksha masks, with bulging eyes and cobras for hair, appear in processions. Visit one of the mask museums and workshops in Ambalangoda to watch the carving and see old ceremonial pieces.

Sri Lankas masker hör hemma i låglandet i sydväst, och staden Ambalangoda, mellan Bentota och Galle, är deras hem. Släkter av snidare har arbetat med det lätta kaduru-träet i generationer och målat maskerna i klara lackfärger.

Det finns två stora traditioner. Kolam-masker används i folkteater: kungar, drottningar, ämbetsmän, djur och komiska bybor som spelar upp satiriska berättelser. Sanni- och Raksha-masker hör till ritualerna – Sanni-maskerna föreställer demonerna bakom specifika sjukdomar och användes i tovil, helande ceremonier, medan Raksha-maskerna, med utstående ögon och kobror som hår, syns i processioner. Besök något av maskmuseerna och verkstäderna i Ambalangoda för att se snidandet och gamla ceremoniella masker.

In the hill country, the great tradition is Kandyan dance (Uda Rata Natum), which grew out of the Kohomba Kankariya, a ritual performed to honour the deity Kohomba, and flourished at the court of the Kandyan kings. Its most famous form is the Ves dance: the dancer wears the ves thattuwa, a sacred silver headdress and ornaments that a dancer receives only after years of training and a ceremony of initiation. It's an athletic, acrobatic art — spins, leaps and rapid footwork — driven by the double-headed geta bera drum.

You can see a condensed performance at the cultural centres in Kandy most evenings. To see it as it's meant to be seen, come in July or August for the Esala Perahera, when hundreds of dancers and drummers and dozens of decorated elephants parade through the city by night.

I höglandet är den stora traditionen Kandydansen (Uda Rata Natum), som växte fram ur Kohomba Kankariya, en ritual till guden Kohombas ära, och blomstrade vid de kandyska kungarnas hov. Den mest kända formen är Ves-dansen: dansaren bär ves thattuwa, en helig huvudbonad och smycken i silver som en dansare får först efter många års träning och en invigningsceremoni. Det är en atletisk, akrobatisk konst – snurrar, språng och snabbt fotarbete – driven av den dubbelsidiga geta bera-trumman.

En kortare föreställning finns på kulturcentren i Kandy de flesta kvällar. För att se den som den är tänkt, kom i juli eller augusti till Esala Perahera, när hundratals dansare och trummisar och dussintals utsmyckade elefanter paraderar genom staden nattetid.

Order "rice and curry" and you get not one dish but a table: a mound of rice surrounded by five, eight, sometimes a dozen small bowls. There'll be a dhal, a green vegetable mallung, pol sambol (fresh coconut with chilli and lime), perhaps a fish or chicken curry, something sweet-sour, something crunchy. You mix a little of each with your rice, traditionally with your right hand.

The flavours are distinctly Sri Lankan: dark roasted curry powder, goraka (a souring fruit) in fish curries, pandan leaf, curry leaf, and a lot of coconut. Try hoppers — bowl-shaped rice-flour pancakes — for breakfast, and kottu, chopped flatbread stir-fried on a hot plate with a rhythmic clatter you'll hear from down the street. On Sinhala and Tamil New Year in April, every household makes kiribath, milk rice, to begin the year.

Beställ ”rice and curry” så får du inte en rätt utan ett helt bord: en hög ris omgiven av fem, åtta, ibland tolv små skålar. Där finns en dhal, en grön grönsaks-mallung, pol sambol (färsk kokos med chili och lime), kanske en fisk- eller kycklingcurry, något sötsyrligt, något krispigt. Du blandar lite av varje med riset, traditionellt med höger hand.

Smakerna är tydligt srilankesiska: mörkrostat currypulver, goraka (en syrlig frukt) i fiskcurryn, pandanblad, curryblad och mycket kokos. Prova hoppers – skålformade pannkakor av rismjöl – till frukost, och kottu, hackat tunnbröd som steks på en het platta med ett rytmiskt skrammel som hörs långt ner på gatan. På singalesiskt och tamilskt nyår i april lagar varje hushåll kiribath, mjölkris, för att inleda året.